Vilken betesfärg ser fisken du är ute efter egentligen?

Rött ljus är nere på 1 % av sin styrka vid ytan någonstans mellan 1.2 m och 11 m, helt beroende på vattnet: 11 m i det klaraste havet, 1.2 m i översvämningsvatten. Men den absoluta räckvidden är den mindre användbara halvan av svaret. Det som betyder något är vilken färg som klarar sig bäst, och där vänder allt: våglängden som når längst är omkring 470 nm – blågrönt – i klart hav, och omkring 680 nm – djupt rött – i en humusbrun sjö, eftersom löst organiskt material absorberar korta våglängder hårdast. I humusbrunt vatten är rött färgen som vinner, tvärtemot det vanliga rådet.

Den spelar roll för om fisken alls kan upptäcka betet, vilket är ett smalare påstående än de flesta råd gör. Sajten räknar ut kontrasten mellan betet och vattnet bakom det, och avståndet där kontrasten stiger över artens detektionströskel. Den kan inte säga om fisken hugger: det är beteende, och ingen optisk modell förutsäger det.

Det beror på åt vilket håll fisken tittar, och därför motsäger de populära råden varandra. Tittar den åt sidan eller nedåt vinner ljusstyrkan, och chartreuse eller vitt sticker ut. Tittar den uppåt mot ytan kan ingenting vara ljusare än himlen, så bara en mörk siluett skapar kontrast – och det är därför svart och blått också ”alltid ger fisk” i grumligt vatten. Båda lägren har rätt, fast om olika geometrier.

De flesta ser två färger där du ser tre. Av de 54 arterna här har 19 direkta spektralmätningar av sina tappar; öring, lax och karp har fyra tapptyper, varav en känslig för ultraviolett, och hajar har en enda och är färgblinda. Var och en av dem sorterar samma beteslåda på sitt eget sätt.

Omkring 470 nm i klart havsvatten och omkring 680 nm i en humusbrun sjö – blågrönt i det ena, djupt rött i det andra, räknat ur vattnets egen absorption i stället för avläst ur ett diagram. Det finns inget enda svar, och ett diagram som ger ett beskriver ett vatten det aldrig namngav.